smeden, »men du sitter ju bra där du sitter, så du kan vila dig till dess», sa han åt Fan.
Fan började tigga och be att få komma ner ur trädet, men det hjälpte inte stort, han måste sitta kvar. Till slut lovade han att smeden skulle få vara fri de fyra år som han sagt, bara han släppte loss Fan ur trädet.
»Ja, i så fall kan du få komma ner», sa smeden.
När de fyra åren gått kom Fan igen för att hämta honom.
»Nu är du väl färdig», sa han, »nu måtte du väl ha hunnit med det där spikhuvudet du talade om.»
»Ja, huvudet har jag fått färdigt», sa smeden, »men du kom några minuter för tidigt, för spetsen har jag inte hunnit med att vässa. Men genera dig inte, slå dig ner i min fina länstol och vila dig ett slag. Du är nog trött efter resan.»
»Tackar som bjuder», sa Fan och satte sig i stolen. Men han hade knappast satt sig förrän smeden sa att han behövde fyra år på sig för att vässa spiken. Först bad Fan helt hövligt om att få komma loss ur stolen, men när det inte hjälpte blev han arg och svor och väsnades. Smeden ursäktade sig och skyllde på att järnet var så alldeles ovanligt hårdarbetat, och så tröstade han Fan med att han ju satt så utmärkt bekvämt i den präktiga stolen och lovade att om fyra år skulle han få komma loss, precis på minuten om fyra år. Det var ingenting annat att göra för Fan än att lova smeden frihet under fyra år till, och när han det sagt fick han komma loss
