ur stolen. Han slog knorr på svansen och la i väg det fortaste han kunde.
När fyra år gått kom Fan igen för att hämta smeden.
»Nu måtte du väl ändå vara färdig», sa han då han stack näsan in genom dörren till smedjan.
»Fix och färdig», svarade smeden, »nu kan det bära i väg precis när du behagar. Men, det var en sak som jag skulle fråga dig om innan vi gå. Är det sant som det sägs att Fan kan göra sig så liten han bara vill?»
»Ja, lita på att det är sant», sa Fan.
»Då kunde du gärna göra mig den tjänsten att krypa in i min pung och titta efter om den är hel i botten», sa smeden. »Ser du, jag är rädd att tappa mina respengar, förstår du.»
»Hjärtans gärna vill jag göra det», sa Fan och gjorde sig så liten att han kunde krypa in i pungen. Men så snart han var inne knäppte smeden igen låset.
»Jo, den är alldeles hel», sa Fan i pungen.
»Det var bra det», sa smeden, »men det är bättre att vara för försiktig än att bli lurad, så jag tror jag ska säkra låset innan det blir för glappt.» Och därmed stoppade han pungen av ståltråd i glöden.
»Oj, oj, oj! Är du galen? Vet du inte att jag är i pungen», tjöt Fan.
»Tyvärr kan jag inte hjälpa dig», svarade smeden, »för du vet väl vad det gamla ordspråket säger: Man måste smida medan järnet är varmt.» Och så la han pungen på städet, tog storsläggan och slog till så mycket han orkade.
