desto starkare och klarare blev ljuset. Slutligen kommo de till en plats där det fanns gröna ängar med det saftigaste och vackraste gräs. Där gick en stor hjord boskap på bete. Djuren muggade och åto så mycket de bara orkade, men fastän de åto så mycket så sågo de magra och eländiga ut.
»Vad kommer det sig», frågade pojken som firat bröllop, »att korna se så magra och eländiga ut fastän de äta som om de hade betalt?»
»Det är en symbol av dem som aldrig få nog om de så få aldrig så mycket», sa den döde.
De fortsatte resan både länge och väl. Till slut kommo de till ett berglandskap där marken var beströdd med sten men några små magra fläckar gräs bär och där. Men här betade en stor hjord och djuren voro så feta och vackra, att det var en fröjd att se på dem.
»Vad?» sa brudgummen, »hur kommer det sig att dessa djur som ha så uselt bete kunna vara så feta och vackra?»
»Det är en symbol av dem som äro nöjda med det lilla de ha», sa den döde.
Resan fortsattes ändå längre och så kommo de till ett stort vatten. Det blänkte och lyste så starkt av vattnet, att brudgummen inte kunde se på det.
»Nu får du sätta dig här och vänta till dess jag kommer igen», sa den döde. »Men det är möjligt att jag dröjer en stund.»
Och därmed försvann han. Brudgummen satte sig ner och medan han satt där föll sömnen över honom och
