det var som om allting försvann i en lugn och fridfull slummer.
Om en stund kom den döde tillbaka.
»Det var bra att du satt kvar här så att jag hittade dig», sa han.
Men då brudgummen skulle resa sig upp var han övervuxen med mossa och buskar så han liknade själv ett skogssnår. När han äntligen plockat av sig alltihop började de återvandringen och den döde följde sin vän ända fram till graven. Där skildes de och togo farväl av varandra och så snart brudgummen kommit ovan jord gick han direkt hem till bröllopsgården. Men när han kom fram till den plats där han tyckte gården borde ligga så kände han inte igen sig. Han tittade sig omkring åt alla håll och han frågade alla han mötte, men ingen kunde ge besked varken om brud eller brudgum, varken om släkt eller vänner, ja, han fick inte höra ett ord om någon som han kände. Alla förvånade sig över den underliga människan, som traskade omkring och såg ut som en fågelskrämma. När han till sist inte kunde träffa på en enda varelse som han kände gick han till prästgården och berättade för prästen om sina släktingar och om hur det gick till på den tiden då han stod brudgum, och att han gått bort från bröllopsgården mitt i festen. Prästen visste ingenting om hela historien, men när han bläddrat en stund i kyrkoböckerna, fick han reda på att det omtalade bröllopet stått för länge, länge sedan och att de människor som gubben talade om levat för fyrahundra år tillbaka.
