dem i hålen i skutans botten så att sjön stod högt upp i pumprören.
Karlarna tyckte förstås att det var en konstig befallning, men de gjorde som skepparen sa. De höggo två hål i skutans botten och satte fast pumparna så noga att inte minsta droppe vatten kom upp i lastrummet, men Nordsjön stod sju fot högt i pumprören.
Det var med näpp och nöd de hunnit sopa rent efter sig i lastrummet förrän Gammel-Erik kom farandes som en virvelvind och högg skepparen i kragen.
»Stopp, far, det är väl inte så brått», sa skepparn och började med hjälp av en stor spik plocka bort klorna, som fan slagit i hans ena arm. »Har vi inte gjort kontrakt på att du ständigt och jämt skulle hålla skutan tät och torr?» frågade han vidare. »Du är mig just en snygg en, du, titta i pumparna får du se. Vattnet står sju fot högt i rören. Pumpa nu, din satan, och sluta inte förrän skutan är läns. Sedan kan du ta mig och behålla mig så länge du vill», sa skepparn.
Och Gammel-Erik var inte klokare än att han gick i fällan. Han pumpade och svettades och strävade. Svetten rann i bäckar över hans rygg, ja, man kunde nära nog ha drivit en kvarn med forsen som rann på ryggen. Han pumpade upp Nordsjön och lät den rinna ut i Nordsjön igen. Till sist blev han trött på jobbet och när han inte orkade mera så reste han hem till sin mormor för att vila sig. Skepparen fick vara i fred och är han inte död nu, så reser han väl alltjämt dit han har lust och vinden vänder sig efter som han vänder på hatten sin.
