När kyrkfolket kom ombord sa skepparn:
»Var har du fått all den mat ifrån, som du givit hunden? Han är ju som en stoppad korv och så lat att han inte ids röra på sig.»
»Å bevars, jag gav honom benen», sa pojken.
»Det var rätt, min gosse, att du kom ihåg hundkräket», sa skepparn.
Och då bredde pojken ut duken på bordet, som i samma stund fylldes med så mycket mat och dryck, att de aldrig sett på maken.
När pojken blev ensam med hunden igen ville han pröva svärdet också. Han slog till honom med den svarta eggen och hunden föll död i däcket, men så snart han rörde vid honom med den vita eggen sprang hunden upp och viftade med svansen åt sin lekkamrat. Psalmboken däremot kunde han ju inte komma åt att pröva.
Så seglade de både länge och väl till dess att en storm bröt ut och den varade i många dagar. Skeppet drev så att ingen visste var de voro. Till sist mojnade det och de kommo till ett främmande land där ingen av dem var känd. Men de förstodo snart att hela landet sörjde, och det var därför att kungens dotter var spetälsk. Kungen själv kom ner till skeppet för att fråga om någon av de främmande männen kunde frälsa hans dotter så att hon blev frisk igen. Men de som voro uppe på däcket sa att det inte fanns någon ombord som kunde frälsa prinsessan.
»Finns det ingen mer än ni ombord?» frågade kungen.
