sin, men snart blev den så tung att han inte orkade bära den längre. Han tittade sig omkring på nytt efter någon att dricka med, och snart kom där en man, som var så mager och knotig att det var ett rent under att han hängde ihop.
Han hälsade han med, och frågade vart pojken skulle gå, och när han blev bjuden på dricka och pojken frågade vem han var sa han:
»De kalla mig för Döden.»
»Nå, dig vill jag dricka med», sa pojken, »för du gör ingen skillnad på folk, du tar både fattiga och rika.» Och därmed la pojken ner ölkaggen och slog i av ölet och skålade med Döden. Benranglet tyckte det smakade väldigt bra och eftersom pojken unnade honom så mycket han orkade med, så minskade ölet och kaggen blev lättare. Till sist sa Döden:
»Aldrig drack jag något som smakade mig bättre och som kändes så lent i magen som det ölet du bjudit mig på. Jag känner mig som pånyttfödd invärtes och jag begriper inte vad jag ska kunna göra för dig till gengäld.»
Men sedan han funderat en stund sa han att kaggen aldrig skulle kunna tömmas hur mycket det än dracks därur, och ölet skulle förvandlas till en hälsodryck, med vilken pojken kunde bota sjuka bättre än någon läkare. Och så sa han, att när han kom in till en sjuk så skulle Döden passa på att visa sig för honom, och de kommo överens om att ifall Döden satt vid den sjukes fötter så kunde pojken bota honom med en klunk ur kaggen, men
