Då pojken fått allting i ordning kastade han nystanet och han hade inte färdats många dagar, förrän han kom till ett högt berg. Och där satt en korp i en trädtopp. Askepilten ställde sig under trädet och började sikta med bössan sin.
»Skjut inte, skjut inte mig, så ska jag hjälpa dig», skrek korpen.
»Jag har aldrig hört sägas att korpstek är särskilt gott, sa pojken, »och eftersom du är så mån om livet så kan du ju få leva»
Därpå kastade han bössan och korpen flög ner och sa:
»Uppe på berget här går en trollunge och letar efter vägen. Han har gått vilse och nu ska jag hjälpa dig upp på berget, Så kan du följa ungen hem och få den lön du väl förtjänar. När du kommer fram bjuder trollet dig av allt det bästa han har, men det ska du inte röra. Du ska säga att du bara vill ha den lilla grå åsnan, som står bakom stalldörren.»
Så tog korpen pojken på ryggen och flög upp på berget med honom och lämnade honom där. När han gått några steg hörde han trollungen grina och pipa därför att han inte kunde hitta vägen hem. Pojken talade förstånd med ungen och de blevo goda vänner och han lovade att hjälpa ungen nerför berget. Sedan följde han ungen hem till trollets bostad, på det att den lille inte skulle tappa bort sig igen. De gingo till korpen som tog dem på ryggen båda två och flög direkt hem till bergstrollet med dem.
