När trollet fick igen sin unge blev han så glad, att han rakt glömde sig och bad pojken stiga in i berget och sa att han fick ta allt vad han ville ha som tack för att han räddat trollsonen. Han bjöd honom både guld och silver och många dyrbara saker, men pojken svarade att han helst av allt ville ha en häst. Ja, han skulle få en häst, lovade trollet och så gingo de tvärt till stallet. Där stod fullt med fina hästar, som lyste som solen och månen, men pojken tyckte att de voro för stora för honom allasammans. Han tog sig en titt bakom stalldörren och fick där se den lilla gråa åsnan.
»Den vill jag ha», sa han, »den är lagom för mig. Trillar jag av så är det inte så högt från marken.»
Trollet ville ogärna mista åsnan, men eftersom han lovat så måste han hålla sitt löfte. Alltså fick pojken åsnan med sadel och betsel och så bar det i väg.
De redo över skog och mark, över berg och vida slätter. När de färdats längre än långt frågade åsnan pojken om han såg något.
»Nej, jag ser bara ett högt berg som blånar där borta», sa pojken.
När de hunno fram till berget kom en enhörning farandes, som om han ville äta upp dem levande.
»Jag tror jag blir pin skraj», sa pojken.
»Å nej», sa åsnan. »Kasta åt den några tjog nötkreatur och bed honom borra hål i berget och gräva oss en väg.»
Det gjorde pojken. Då enhörningen ätit sig mätt lovade de honom ett par tjog slaktade svin, om han ville hjälpa
