stod på pass och kastade slaktade oxar och svin i gapet på odjuret, till dess att han blev mätt och lät tala med sig. Pojken bad honom då väcka de båda andra och be dem maka på sig, så att han kunde komma in i slottet. Att börja med sa draken att han varken tordes eller ville väcka dem, ty de hade inte varit vakna eller ätit på hundra år. Han var rädd att de skulle sluka både levande och döda, sa han. Pojken föreslog då att han skulle kasta hundra oxar och hundra svin på marken och sedan dra sig lite tillbaka, så skulle väl ändå drakarna bli mätta och låta tala med sig när han kom tillbaka. Det tyckte draken var klokt sagt och så gjorde de så. Men innan drakarna blevo riktigt vakna och hann att få mossan ur ögonen, rusade de omkring och snappade i sig både likt och olikt, så att den minsta draken måste hålla sig på behörigt avstånd för att klara sina ben, till dess de fått nos på köttet. Då slukade de hela oxar och svin och åto till dess de voro mätta. Sen så voro de minsann inte svåra att komma till tals med, och de släppte gärna in pojken i slottet.
Där inne var det så fint, att han aldrig trott det kunde vara så fint någonstans, men där var tomt på människor, för han gick och öppnade alla dörrar och tittade in i alla rum, men det fanns ingen där. Jo, till sist gläntade han på en dörr, som ledde till en sal där han inte varit inne, och där satt en prinsessa och spann. Och hon blev förstås fasligt glad när hon fick se honom.
»Nej men», ropade hon, »vågar någon kristen människa komma hit? Men det är nog bäst att du går igen
