alla, ty nu hade han fått igen sina döttrar, och pojken som räddat dem gjorde han till en mäktig man. Den äldsta dottern skulle gifta sig med Riddar Röd och den yngsta med Askepilten, det var ju klart det. När bröllopet stod för dörren i kungsgården stod pojken en dag och tittade ut genom sitt fönster — det var på vårsidan så de skulle just släppa ut hästarna på bete — och den sista som kom ut ur stallet var åsnan, men den var så utsvulten och eländig, att den hasade sig ut på knäna. Då blev pojken så ledsen därför att han glömt åsnan, att han sprang ner till stallet och inte visste hur väl han ville kräket. Då sa åsnan att det bästa han kunde göra vore att hugga huvudet av honom. Det ville inte pojken, men åsnan bad så vackert att han till slut måste göra det, och i samma minut som huvudet föll i backen bröts trolldomen och där stod en ung och vacker prins, så vacker man bara kunde tänka sig. Han fick den andra prinsessan och så firades bröllop så det hördes över sju kungariken.
Så byggde de bo,
så lappade de sko,
så fingo de små prinsar
i långan rad.
