Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
84
DEN GRÖNE RIDDAREN

han till henne, var hon än befann sig, och när hon stängde den försvann han.

Efter den stunden öppnade hon boken lite emellan när hon satt ensam i sitt rum, och riddaren kom och höll henne sällskap. Men styvmodern, som la sin näsa i allt, fick nys om att någon var inne hos prinsessan, och så sprang hon och skvallrade för kungen. Han ville inte tro det och han sa, att de skulle väl först se efter innan de förtalade prinsessan på ett sådant sätt. En kväll stodo de alltså utanför dörren och lyssnade, och de tyckte att de tydligt hörde hur någon talade därinnanför. Men när de kommo in i rummet fanns ingen där.

»Vem var det du talade med?» frågade styvmodern i ilsken ton.

»Med ingen», svarade prinsessan.

»Jag hörde ju tydligt att du pratade med någon», fortsatte drottningen.

»Jag låg och läste i en bönbok», narrades prinsessan.

»Visa mig den bönboken», sa drottningen.

»Ja, det är ju ingenting annat än en bönbok», sa kungen, »och den måtte hon väl ändå ha lov att läsa i», tyckte han.

Styvmodern gav sig dock inte. Hon borrade ett hål i väggen och satte sig på lur. En kväll hörde hon att riddaren var där inne, då ryckte hon upp dörren och for in i rummet som en virvelvind, men prinsessan var inte sen att slå igen boken och riddaren försvann med en faslig fart. Men hur snabb hon än varit, så hann