och de tolv prinsessorna. Då äntligen erkände de att han talat sant och hjälpte honom med att kasta huvudena och trollets kropp i sjön. Alla voro de glada och belåtna men ingen var så glad som prinsessorna, ty nu sluppo de äntligen att sitta och löska trollet hela dagen i ända. De togo med sig så mycket silver och guld ur slottet som skeppet kunde lasta och så stego de ombord allasammans, både prinsar och prinsessor.
Men när de hunnit ett stycke ut på havet, berättade prinsessorna att de i glädjen och ivern hade glömt sina guldkronor kvar i slottet. De lågo i ett skåp och de ville fasligt gärna ha dem med sig. Eftersom ingen av de andra bröderna ville fara och hämta dem, så erbjöd sig den yngste att göra det.
»Jag har vågat så mycket för er skull förut», sade han, »så nog kan jag fara och hämta guldkronorna också, ifall ni ta ner seglen och vänta på mig till dess att jag kommer tillbaka.»
Ja, vänta skulle de förstås. Men så snart prinsen hunnit ur synhåll sa Riddar Röd, som gärna ville vara den förnämste ombord och som själv ville ha den yngsta prinsessan till brud, att det inte tjänade någonting till att ligga här och vänta på prinsen, som naturligtvis aldrig skulle kunna klara sig, så att han kom tillbaka med kronorna. Han sa vidare att prinsarnas far givit honom makt och myndighet att befalla ombord och han tvingade dem att säga att det var han, Riddar Röd, som befriat prinsessorna från trollet. Om någon vågade säga något annat så skulle han mista livet. Prinsarna
