skaffa mig någon, för jag har inga pengar att ge honom i lön.»
»En tjänare behöver du, det vet jag bättre än du», sa mannen, »en tjänare som du kan lita på i liv och död. Vill du inte ta mig till tjänare, så kan du låta mig bli din följeslagare och jag lovar dig, att du ska ha nytta av mig. Och någon lön behöver du inte ge mig och mat och kläder håller jag mig med själv.»
Ja, på sådana villkor ville pojken förstås gärna ha mannen till följeslagare.
Efter den stunden vandrade de tillsammans och mannen gick vanligtvis före och visade vägen.
När de färdats vida omkring över slätter och åsar, kommo de till ett högt berg. Där knackade följeslagaren på och bad om att bli insläppt. Berget öppnade sig och när de kommit långt in i berget kom en trollpacka fram med en stol och bad dem sitta ner.
»Var så god och sitt», sa kärringen, »ni kunna allt vara trötta.»
»Sitt själv», sa mannen.
Då måste hon sätta sig och så blev hon sittande, för stolen var förtrollad, och den som en gång satte sig på den kom inte loss igen. Under tiden gingo männen omkring inne i berget och följeslagaren letade till dess att han fick syn på ett svärd, som hängde över dörren. Det ville han nödvändigt ha och han lovade att kärringen skulle få komma loss från stolen, om hon gav honom det.
»Nej», skrek hon, »bed mig om allt annat så får du det.
