och gömma den och så skall du ge mig den tillbaka i morgon middag. Det är väl inget svårt prov, eller hur?» sa hon och log mot honom. »Men klarar du det inte så mister du livet, det står skrivet i lagen, och din kropp lägges på stegel och hjul och ditt huvud sättes på en påle, precis som du ser det gått med de andra friarna vars skallar sitta uppspikade utanför fönstret.» Det satt lika många huvuden utanför slottsfönstren som kråkor utanför ladugården om hösten.
Det var visst någon konst att klara det provet, tyckte pojken. Men prinsessan hon skämtade och dansade om med honom så lustigt och glatt, att han glömde både saxen och sig själv, och medan de lekte tillsammans lurade hon av honom saxen utan att han märkte det.
När han kom upp på sitt rum samma kväll berättade han för följeslagaren om saxen och vad prinsessan sagt. Då sa vännen:
»Du har väl saxen som hon gav dig?»
Pojken kände efter i alla sina fickor, men han kunde inte hitta saxen och han blev fasligt förskräckt därför att den var borta.
»Ge dig till tåls», sa vännen, »jag får försöka att skaffa tillbaka den», och därmed gick han ner i stallet. Där stod en fet gumse, som tillhörde prinsessan, och den var skapad så att den kunde flyga fortare än den kunde springa. Följeslagaren tog svärdet och slog gumsen mellan hornen med det och frågade: »När rider prinsessan till sin fästman i natt?»
Gumsen bräkte sorgmodigt och sa att det vågade han
