inte säga, men då fick han sig ett slag till av svärdet och då sa han att prinsessan skulle rida klockan elva. Följeslagaren satte tre-systerhatten på sig och då blev han osynlig, och sedan väntade han till dess kungadottern kom. Hon smorde in gumsen med en salva som hon hade i ett stort horn, och så sa hon:
»I väg, i väg, över kyrktorn och hustak, över vatten och land, över berg och dal till kärasten min, som väntar mig i berget i natt.»
Just som gumsen tog sats för att flyga i väg slängde sig följeslagaren upp på hans bak och så bar det i väg, och färden varade inte länge. Rätt som det var kommo de till ett högt berg. Prinsessan knackade på och de flögo in i berget till det hiskliga trollet, som var hennes fästman.
»Nu har det kommit en ny friare, som vill ha mig, käraste vännen min», sa prinsessan. »Han är ung och vacker, men jag vill inte ha någon annan än dig», sa hon och koketterade för det leda trollet. »Jag satte honom på prov och här är saxen som han skulle hålla reda på, tag den du och göm den», sa hon. Och så skrattade de båda två så innerligt gott, som om de redan hade pojken på stegel och hjul.
Trollet tog saxen och stoppade den i ett järnskrin med tre lås för, men just som han släppte den tog följeslagaren saxen utan att någon såg honom, ty han hade ju tre-systerhatten på sig, och trollet låste igen det tomma skrinet och gömde nycklarna i hålet på den
