10
Buskebruden.
Det var en gång en enkling, som hade en son och en dotter i första giftet. Begge voro de snälla barn och höllo hjertligt af hvarandra. Om en tid gifte mannen sig på nytt, då han fick en enka, som hade en dotter med sin förra man; hon var ful och elak, liksom modren. Från den stund den nya hustrun kom i huset, fingo mannens barn ingenstädes vara i fred, och derföre tänkte gossen det var bäst att draga ut i verlden och förtjena sitt bröd sjelf. Då han vandrat en tid, kom han till kungsgården, der han fick tjenst hos stallmästaren; flitig och rask var han och hästarne, han skötte om, blefvo både feta och så väl ryktade, att det sken af dem.
Men systern, som var qvar hemma, slet mycket ondt; både stjufmodren och hennes dotter voro på henne, hvar hon gick och stod, samt grälade och smädade, så att hon icke en gång fick en timmes lugn. Allt det tyngsta arbetet måste hon förrätta. Ovett fick hon både bittida och sent samt otillräckligt med mat.
En dag hade de sändt henne ut till bäcken för att hemta vatten. Så kom der ett otäckt fult hufvud ofvanpå vattenytan. “Tvätta mig du!“ sade hufvudet. “Ja jag skall gerna tvätta dig,“ sade flickan samt begynte gnida och tvätta det otäcka ansigtet; men ett påkostande arbete tyckte hon det var. Då hon väl hade gjort det, kom det på vattenbrynet ett annat hufvud, som var mycket fulare. “Kamma mig du!“ sade hufvudet. “Ja jag skall gerna kamma dig!“ sade jungfrun, och gaf sig itu med hårtofvorna; men något trefligt arbete kan du väl förstå att det icke var. Då hon slutat dermed, flöt på vattnet ett
