upp sjelf, min dotter!“ sade modren. “Jag når icke fram för näsan min,“ sade dottern. Då modren kom ut och fick se henne, kan man väl tänka sig, huru hon blef till mods, samt huru hon skrek och bar sig åt; men näsan och truten blefvo icke mindre för det.
Dotterns broder, som tjente på kungsgården, hade porträtterat sin syster, och denna bild hade han med sig; hvarje morgon och afton l g han på knä framför densamma och bad till vår Herre för systern, så kär hade han henne. Då de andra stalldrängarne fått höra talas härom, så tittade de in genom nyckelhålet till hans kammare och sågo, att han låg på knä framför en tafla der. De spredo då ut, att gossen hvar morgon och afton låg och tillbad en afgudabild, han hade; slutligen gingo de till konungen sjelf och nämnde, att om han genom nyckelhålet ville kika på pilten, så skulle han sjelf få se. Kungen ville icke tro det; men slutligen lät han öfvertala sig och smög sig på tåspetsarne bort till dörren för att titta. Ja, han såg gossen ligga på knä, med hopknäppta händer och bilden hänga på väggen. “Läs upp!“ ropte konungen, men gossen hörde icke. Nu ropade kungen ännu en gång; men gossen bad så ifrigt, att han icke hörde det ändå. “Läs upp, säger jag!“ ropade kungen igen. “Det är jag, som vill in.“ Ja, så sprang gossen och läste upp dörren, men glömde i brådskan att gömma porträttet. Då konungen kom in och fick se det, blef han stående liksom fastfjettrad och kunde icke röra sig ur stället, så dejelig tycktes honom bilden vara. “Så vackert, vackert fruntimmer finnes icke i hela verlden,“ sade konungen. Men gossen berättade, att det var hans syster, som han målat af, och var hon icke vackrare, så var hon då säkert icke fulare, sade han. “Ja är hon så fager, så vill jag ha henne till drottning,“ sade konungen och befallde gossen, att han skulle fara hem efter henne fortare än vanligt och komma snart tillbaka. Gossen
