och försökte hålla sig vaken, så hjelpte det icke; ty buskebruden trallade och sjöng, så att ögonen föllo ihop på honom, och då den dejeliga qvinnan kom, sof han, så att han snarkade. Likasom förra gången fick hon låna en kam att putsa håret sitt med, så att guldet regnade ned; sedan skickade hon ut hunden tre gånger, och då det började dagas, aflägsnade hon sig. Med detsamma hon gick, sjöng hon samma ord som gången förut.
“Nu kommer jag tillbaka en gång till, men sedan aldrig mer,“ sade hon till sist.
Den tredje thorsdagsqvällen ville konungen vaka igen. Då tillsade han två män att hålla sig, en under hvar arm, de skulle ruska och fatta i honom, hvar gång han ville falla i sömn, och två man satte han till att vakta på buskebruden. Men då det led mot qvällen, började buskebruden åter till att tralla och sjunga, så att ögonen begynte att falla ihop på kungen och hufvudet hängde ned till ena sidan. Så kom det dejeliga fruntimret, fick kammen och kammade sitt hår så att guidet droppade; derefter sände hon Lilla Kavern ut for att se efter om det snart var dager, och det gjorde hon tre gånger. Tredje gången begynte det att bli ljust; då qvad hon:
“Hut! du stygga buskebrud!
Som ligga skall på kungens arm,
Jag i grus och sand,
Och min bror i ormgropen,
Förutan gråt.“
“Nu kommer jag aldrig igen mer,“ sade hon, och så ville hon gå. Men de två mån, som höllo konungen under armarne, fattade honom i händerna och räckte honom en knif, att han fick skära henne i lillfingret, så att hon blef blodig. Dermed var den rätta bruden frälsad; hon
