“Nej, det är han icke,“ sade modern, “han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.“
“Det var dumt det,“ sade trollkäringen, för jag har en liten vacker silfvergaffel jag ville ge honom.
“Pip, pip, här är jag,“ sade Smörbuk och kom fram.
“Jag är så stel i ryggen,“ sade trollet, “du får krypa ned i säcken och taga den sjelf.“ Då Smörbuk väl var kommen i säcken, slungade trollet den på ryggen och lomade af från gården. Då de kommit ett stycke på vägen, blef trollet trött och frågade: “Hur långt är det bort till en sofplats?“
“En half mil,“ svarade Smörbuk.
Nu satte trollet säcken ned vid vägen, gick upp genom skogen och lade sig att sofva. Medan trollet gjorde det, fick Smörbuk hål på säcken, och då han kommit ut, lade han dit en stor sten i stället. Då nu trollet kom hem, gjorde det upp en stor eld i spisen, satte deröfver en stor kittel och lagade sig till att koka Smörbuk. Men då hon tog säcken och ämnade kasta Smörbuk i grytan, föll stenen ut och slog hål i botten, så att vattnet rann ut och släckte elden. Nu blef trollpackan ond och sade: “Om han nu gör sig aldrig så tung, skall jag ändå lura honom.“
Den tredje gången gick det alldeles på samma sätt som de begge andra. Guldtand började skälla, och då sade modern till Smörbuk:
“Spring ut du, Smörbuk, och se efter, hvem det är Guldtand skäller på.“
Då sprang Smörbuk ut och kom igen och sade: “Ack, Gud hjelpe och tröste mig! Det är trollet, som kommer igen med hufvudet under armen och en säck på ryggen.“
“Spring under bakbordet och göm dig!“ sade modern.
“God dag,“ sade trollet och steg in genom dörren; “är Smörbuk hemma i dag?“
