“Nej, det är han icke,“ sade modern, “han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.“
“Det var otur det," sade trollkäringen, "för jag har en liten vacker silfversked jag ville ge honom.“
“Pip, pip, här är jag,“ sade Smörbuk och kröp fram under bakbordet.
“Jag är så stel i ryggen,“ sade hexan, “du får stiga ned i säcken och taga den sjelf.“ Då Smörbuk vackert och väl kommit ned i säcken, svingade trollet den upp på ryggen och begaf sig bort. Den gången gick icke trollpackan bort och lade sig att sofva, utan sträfvade hem med Smörbuk i säcken, och då de kommo hem var det söndag. Nu sade trollet till sin dotter:
“Du skall taga och slagta Smörbuk och koka soppa på honom tills jag kommer hem igen, för nu reser jag till kyrkan och bjuder främmande.“
Då kyrkfolket rest, skulle dottern taga Smörbuken och slagta honom, men visste icke riktigt huru hon skulle bära sig åt.
“Vänta, så skall jag visa dig huru du skall gå till väga, jag,“ sade Smörbuk, “lägg hufvudet ned på stubben, skall du få se.“
Hon gjorde så, hon stackare, och Smörbuk tog yxan och högg hufvudet af henne, som om det varit en kyckling. Derpå lade han hufvudet i sängen och kroppen i grytan och kokade soppa på dottern; då den var färdig kröp han upp ofvanför dörren och tog med sig roten och stenen, den ena lade han ofvanför dörren och den andra på spiselkransen.
Då folket kom hem från kyrkan och såg hufvudet i sängen, tänkte de att dottern låg och sof; men så skulle de bort och smaka på buljongen.
“Smakar godt, Smörbukssoppa!“ sade trollkäringen.
