sade han. “Jag skulle liksom ut för att få son min i läran hos en, som är riktigt kunnig; för gumman min är kommen af bättre folk, så att hon gerna vill ha honom till mästare öfver alla mästare,“ sade mannen.
“Det passar icke illa,“ sade han som körde; “för det är jag karl till, och en sådan lärpojke söker jag efter. Stå bak på du!“ sade han till gossen. Så bar det af upp genom luften med dem.
“Nej, nej, bi’ lite!” skrek fadren; “jag skulle väl veta hvad du heter och hvar du bor?“ sade han. “Åh, jag är hemma både i norr, söder, öster och vester, och Bonde Väderskägg heter jag!“ sade mästarn. “Om ett år kan du komma tillbaka igen, så skall jag säga dig, om han duger till något,“ svarade han. Så bar det af med dem, och borta voro de.
Då mannen kom hem, sporde gumman hvad det blifvit af sonen. “Åh, Gud vet, hvad det blef af honom,“ sade mannen; “det bar till väders med dem,“ och så berättade han huru allt gått till. Men då hustrun fick höra att mannen icke fått riktigt reda på, huru snart han skulle ha lärt ut eller hvart han tagit vägen, så skickade hon honom ut igen och gaf honom en matsäck och en tobaksrulle. Då han gått ett stycke, kom han till en stor skog; efter att der ha vandrat hela dagen, blef han i mörkningen varse ett starkt sken och ställde sina steg ditåt. Omsider kom han till en liten stuga under ett berg, utanför den stod en käring och tog upp vattnet ur brunnen med sin näsa, så lång var den. “God qväll, mor,“ sade mannen. “God qväll igen,“ sade käringen. “Det har ingen kallat mig mor på hundra år,“ sade hon, “Kan jag få låna hus här i natt?“ sade mannen. “Nej,“ svarade käringen. Men så tog mannen upp tobaksrullen, torkade den litet och bjöd henne snus. Då blef hon så glad, att hon började dansa och gaf mannen lof att få ligga qvar öfver
