FOLKUNGATRÄDET
brodern Folke, som var nog veklig att ha skägg och som förlägen stod och fingrade på skägglockarna utan att tordas vara med. Men Ingrids ögon irrade oupphörligt bort till Folke, just därför att han var så olik henne själf och alla de andra. Slutligen sprang hon frimodigt fram och drog honom med sig in i leken.
Den gamle herr Svantepolk, som kom gående med Valdemar, hviskade till honom:
— Jag har länge märkt de båda ungas tycke för hvarann, men Algotssönerna äro för oansenliga och fattiga för min dotter. Om några dagar ämnar jag sätta in henne i Vreta kloster, till dess jag finner en lämpligare brudgum. Jag skref in henne där, då hon var barn. Där kan hon också i tyst lycka få drömma om sin Folke. Hemlighet, hemlighet heter kärlekens fäste, och där slipper ingen stortalare in… Och nu, Valdemar, vill jag följa dig ett stycke på vägen, efter jag ser, att du styr dina steg till skogen.
Den hvithårige riddaren fattade Valdemars hand och bredde ut den öfver sitt hjärta.
— Känn här ett hjärta, som är troget som guld — fortsatte han försiktigt, som rädd att stenarna skulle lyssna. — Du behöfver någon att förtro dig till, Valdemar. Du har länge
