FOLKUNGATRÄDET
unga Jutta, du går och tänker? Hur behagar hon dig?
— Jag önskar, att hon redan vore i kloster och finge slita ris i långa röda strimmor!
Herr Svantepolk ryggade åt sidan och fortsatte att en stund gå tyst bredvid konungen.
— Har hon då redan hunnit att bli så mycket för dig? — utbrast han slutligen. — Plågar hon dig redan så häftigt? Jag fattar inte, att jag den här gången har kunnat vara så blind. Det är väl för dig, att du fick en förtrogen och att du bekänt utan omsvep.
— Bekänt. Hvad har jag bekänt?
— Allt, allt, Valdemar. Det är en stor lycka, som nu begynner för dig. Du kommer snart att inte längre känna igen dig själf.
— Du glömmer visst den kanoniska lagen, min hederliga Svantepolk. Hon är min frussyster.
— Det är just det, som blir din lycka.
— Broder Magnus skulle kalla det ett ohyggligt brott.
— Han ser för hårdt på allt. Han kan inte knäfalla för ett altarljus utan att först öfvertyga sig om, att vaxet inte är stulet. Valdemar, man kan inte älska en kvinna, som man är