FOLKUNGATRÄDET
Hon böjde sig litet åt sidan, men icke af blyghet, utan därför att hon var rädd att fläcka ned hans dyrbara kläder.
— Vänta litet — sade hon sömngångaraktigt och stilla. — Jag är klibbig på fingrarna.
När hon hade tvått händerna, satte hon sig till rätta igen lika allvarsam som förut och följde med sina yrväckta ögon bläddrorna, som seglade förbi och lindade sina pärlband om stenarna.
Hon tänkte hvarken godt eller ondt om honom, ty hon hade ingen kunskap om något annat än det, som hon dagligen såg med sina ögon. Och det omgaf henne töcknigt och tyst och obegripligt som en dröm. Hon hade hört, att det var han, som hade tagit henne ur den mörka grafven och gifvit henne åt vallkullorna, och hos dem hade hon lefvat. Under tröjan bar hon ingenting annat än en trasig skjorta. Hon hade aldrig fått en hel dräkt, aldrig ätit vid ett bord, aldrig sofvit annat än i hö eller halm. Hon visste ingenting om världen, hvarken om den var två dagsresor lång eller tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta på tufvan som en brun stubbe
