FOLKUNGATRÄDET
Jag ville vara en lokatt hellre än en människa, bara för att få lefva i skogarna och skrämma. Sitter jag ibland och gråter, när jag ensam rör strängarna, då är det för att jag hör Yrsa-lill vid bäcken.
— Ni vallhjon, ni fria människor — sade Valdemar med armen räckt åt Yrsa-lill, som låg på knä och blåste i glöden. — Jag skulle ha varit lyckligare, om jag blifvit en af er. Hvar jag ser en trashank, som knyter handen, tror jag, att jag möter en hjälte. Jag tycker om din solbränna, Yrsa-lill, och alla de tusen många små hvassa barr i din tröja som sticka mig. Hvarför lefver jag inte med er om somrarna och ligger om vintrarna och sofver på ugnskanten!
Gistre sprang upp. Han kastade tillbaka sina bandvirade flätor, och spelande på harpan ropade han:
— Till oss hör du, Valdemar. De utstötta och förtappade behöfva en konung. De behöfva honom hos sig i de långa nätterna, då barnföderskorna skrika från skullarna och benknotorna klappra i galgarna. De behöfva en konung, som går framför dem på vägen till
108
