FOLKUNGATRÄDET
helvetet. Si, nu är den konungen oss född af folkungasäd, hosianna!
Harpan fortsatte att ljuda till lekarens dystra stämma, och det blef ingen jakt den dagen.
Sedan lät Valdemar hämta från jarlagården allt, hvad han hade lofvat, och småningom blef han själf förtrogen med hvar stig. Om dagarna var Yrsa-lill fortfarande getpiga som förr, men när det led mot stjärntändningen, tvådde hon sig och prydde sig med hans gåfvor för att vänta honom. Om hon nyss stigit ut ur berget, skulle hon icke kunnat glimma af fler smycken. Men det var icke med den dräkten, hon hade tagit honom fången, och han satt tankspridd och såg på hennes drömlek med sina söljor och glaskulor.
Under tiden stod herr Svantepolk ofta och väntade uppe i jarlagårdens svalgång. Ju senare det led, dess blidare klarnade hans smala ansikte.
— Valdemar har då stannat i skogsensamheten — tänkte han — för att begrunda mina ord och under betraktelser vårda en ren och himmelsk kärlek. Säll och stor blir nu hans väg. Varsamt vill jag tala med drottningen,
