Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


— Men så bjud honom då hornet — hviskade småtärnorna och lyfte upp hennes arm.

— Kan du förlåta mig! — hviskade han och böjde sig fram, så att han kunde nå hornet. — Är du ännu gramse på mig?

Hon bara skakade på hufvudet, utom sig af förlägenhet, men då begynte ljusen att vackla, och hon grep hastigt om kronan. Och så tryckte hon sig baklänges in mellan småtärnorna, till dess hon kom ända ned mot dörren. De måste gå fram och hämta hornet.

Så snart hon fick det i händerna, satte hon hälen utanför tröskeln och vände sig försiktigt om för att icke snafva i trappan.

Men sedan blef hon genast tryggare. När hon kom ned till Magnus i härbärget, satte hon sig utan att brådska på kanten af soflådan.

Han satt också vaken på sitt bolster, men han var brun och ful och mager och mötte henne med en skarp blick.

— Var konungen hemma i sin bädd? — frågade han.

Hon blossade upp, men hjälpte honom beredvilligt att stödja under hornet, medan han drack.

— Hvar annars! svarade hon.

8. — II.113