FOLKUNGATRÄDET
hvasst som tappade glasskärfvor. Än var det den ena, som kom af sig, än var det den andra, som blef efter. Slutligen förlorade de alldeles tråden och stodo bara och storskrattade. Det klang vida omkring i den ödsliga natten. Då försökte de skickligaste att leda de andras sång, och så måste de på nytt taga om alltihop från början igen:
— Säg, säg,
hvem ger mig fingerguld?
Säg, säg,
hvems famn skall jag sofva i,
hvems barn skall jag bära?
Säg…
— Hvarför sjunger du inte med, Jutta? — frågade en röst, och åter brast sången sönder. — Hvarför svarar du inte, jungfru?
De blefvo rädda och sträckte sig in genom dörren. De sågo, att hon icke längre skymde karet, utan att mjödet åter fritt speglade ljusöppningen i taket.
En af de äldre vågade sig ett par steg framåt och trefvade i mörkret. Hon stötte mot kittlar och bänkar. Slutligen hejdade hon sig.
— Hvad har då skett? — utropade hon.
118
