Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/128

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


något vidare. Hastigt tog han ett par tre steg framåt och stannade framför henne med genomborrande ögon.

— Stackars, stackars barn — hviskade han. — Du, som var ämnad till drottninglycka och en blid ålderdom! Var det honom du såg?

— Hvem? Jag har ingenting sagt.

— Hvem, frågar du. Liksom såge jag inte själf också just samma man både dag och natt! Jag må blunda, jag må sofva, ändå ser jag honom.

— Du?

— Det, som lockar mest, det ser man antingen man så vill eller inte. Du ser honom, som han satt nyss, när du kom i din ljusglans. Jag ser honom med gullkronan på hufvudet.

Han grep fatt om hennes arm och skakade den utan att vilja släppa sitt tag.

— Misstror du mig också, du som de andra?

— Då stode jag inte här godvilligt.

— Nej, gå inte ifrån mig. Du är oskyldig och ung. Bara till en sådan människa kan jag tala. De andra skulle korsa sig — och förråda mig. Vi äro i samma nöd, du och jag. Vi ha ingen att förtro oss till. Bara till

122