FOLKUNGATRÄDET
hvarann. Du, som inte vet af ondt, du skall höra mig. Det var en välsignad stund, då du kom. Jag kan inte längre tiga. Jag måste tala till ett lefvande väsen, som kan höra, inte bara till väggar och tak. Jag kan inte längre hålla orden tillbaka. Håll fast ormar! Krama, nyp, krossa — ändå rinna de ut mellan fingrarna! Det enda, som stannar, det är deras bett. Heliga moder, har jag då blifvit till sådan smuts!
Han talade upprördt och fort, men när hon såg den starka mannen så söndersliten, blef hon själf lugnare. En känsla af medlidande lockade henne att vänligt och barnsligt se upp mot honom. Det föreföll henne naturligt och riktigt, att han sökte ett ögonblicks lisa just hos henne, fast hon icke fick någon mening i hans ord. Han hade ju sagt, att de båda befunno sig i samma nöd. Hon tyckte, att det var på en gång både osant och sant.
— Hvad ondt har då Valdemar gjort dig? — frågade hon osäkert.
— Vet du, hvad det är att vilja bära en skinande rustning, när hundra fingrar så länge smyga sig öfver den för att känna efter rostfläckar, att den till sist inte längre är blank? Det är misstro i hvart handslag, som jag får,