FOLKUNGATRÄDET
— Ett dåligt skött badöl — sade hon. — Det har stått här inne och blifvit varmt. Småtärnorna skulle ha lagt is i det. Hjälp mig nu af med skorna, och le mot mig som förr. Du har redan blifvit så mycket för Valdemar, att hans glädje skulle vara borta den dag han inte längre hade dig i sin närhet. Var glad däråt.
— Jag vill inte stanna i folkunganästet, jag vill inte.
Drottningen lyfte foten i hennes knä.
— Och jag säger dig, Jutta, att blefve Valdemar lyckligare med dig, skulle jag svälja min skam och afstå min rätt, om kyrkan det tilläte. Så uppriktigt önskar jag honom all tim1ig lycka. Nu är det omöjligt. Kyrkan tilllåter ingen att taga sin hustrussyster. Det medför fredlöshet intill döden och straff i evigheten… Men vänta, Jutta! Hvad är det för bultande på dörren? Bommen är väl försatt?
Rop och buller hördes, och det lät som ett handgemäng. Det bultade häftigt och ihållande med något, som klingade som järn.
— Låt upp, låt upp. Jag befaller det! — ropade en röst.
