mot götakonungarna och deras folkungajarlar. De ha föst er från era tingshögar, ni svear, och gjort ert Uppsala till ett föraktadt ställe, och aldrig förr såg jag en sådan prakt som deras. Nu är det sneda rakt, och skratt är gråt. Men ännu kan det nog gå er väl, bara ni äro sluga, ty nu är den dunkelröda åldern kommen, och nu lyser det på oss från elden i helvetet.
Bergmästaren höll in sitt trötta förspann. Han kände igen både rösten och den jättelika skepnad, som stod uppe i det aflöfvade trädet med en fångstsnara i handen och tycktes alldeles för ovig och stor för en så vågsam klättring. Det var Gistre Härjanson, en ökänd lekare och yrkesridare, som annars färdades med nyheter från by till gård, från graföl till bröllop, husbonde öfver ingen och gäst hos alla. Genom honom blef det bekant, hvad som hände i världen. Men han förstod aldrig att skämta och gyckla som andra af hans kall. Det stora skägglösa ansiktet var dystert gulblekt, och det svarta håret, som räckte ända till höfterna, var deladt i en mängd tjocka flätor, nederst omknutna med hvita band. I ett snöre tvärs öfver bröstet bar han en rad små
