FOLKUNGATRÄDET
funnits till. De släppte hvarandras händer och smögo sig in igen utmed väggbonaderna.
De sista nätternas af julbestyr fyllda vaka gjorde dock småningom sin verkan. Det var vid pass två hundra människor i salen, men till sist sutto alla askgrå och tysta. Ingen visste riktigt, om han halfsof eller var vaken. Fast det ännu var långt till ottesången, vågade ingen bli ensam. Icke ens Magnus fann sin vanliga trefnad i det öde härbärget utan stannade hellre vid det orörda hornet.
Valdemar forskade grubblande i stjärnorna öfver elden, och hans ögon upplystes af en klar fjärrsynthet, så att han såg ända ned till Rom, där den helige fadren låg försänkt i bön. Hvar han stannade, träffade han människor, som plågade och plågades och som svarade honom att de icke förtjänade bättre. På galgbackarna flydde häxkarlar och besvärjare med händerna öfver hatten, för att den icke skulle blåsa ifrån dem. I borgstugorna stodo röfvade kvinnor och kokade gift åt sina herrar. Men framför hvart kors vid vägen knäböjde riddare och munkar och tiggare och spetälska och snyftade: Du, som led för oss, arma plågade människor, gif oss friden, friden! Och då klättrade
146
