10.
Annandag jul, Staffansdagen, skulle hästarna svettridas, innan man slog åder och lät deras blod spruta som i hästgudens tid. Valdemar stod med nyckelknippan i stalldörren bredvid bänken med knifvarna och räknade misstänksamt de återvändande springarna. Hvitrimmade som träden kommo de i backen, och de långa skuggorna af deras ben ringlade utefter vägen. Det var det friskaste och rosigaste morgonväder, och djur och människor andades lätt och blefvo glada.
På en sådan morgon måste det bli en vild ridt Valdemar hade räknat två och sextio hästar, då de släpptes ut, men han märkte, att det icke nu på långt när var så många i den återvändande flocken. Han kastade ifrån sig den hindrande manteln på golfvet framför spiltorna och skyndade upp mot svalgången,
148
