FOLKUNGATRÄDET
— Af honom. Af hvem annars? — svarade hon utan begrepp om blygsel och pekade långsamt och sökande på Valdemar.
— Jag ville själf se det för att kunna tro — hviskade Jutta bittert och vände sig från henne. — Ingen kan nu förmå mig att vända om. Jag tackar dig, Magnus, för att du visade mig hit, fast tiden var knapp. Låt oss nu fortsätta vår färd.
När Valdemar såg henne i sin närhet, som hon satt där rödnupen af kölden, bröt glädjen fram genom vreden. Fast han hvarken hade brynja eller hufva, glittrade det om honom som från de blankaste stålringar. Hon undvek hans blick, plockade snökulorna från de ludna skinnskorna och gaf sig fullt upp att sköta med likgiltiga ting. I hela skaran tycktes hon den enda, som icke varsnade honom, fast han hade kommit med sådant slammer. Han räckte henne båda händerna, men hon såg förbi honom bort i tomma luften och svarade främmande:
— Hertigen försvarar mig. Jag har ställt mig under den mans beskydd, som jag kan akta och ära.
Det skänkte icke en sådan ro åt hjärtat att få de orden utsagda, som hon hade väntat.
