FOLKUNGATRÄDET
— De känna bara en lag: kärleksbalken. Vi män ha tusen.
Valdemars hår var i oordning och hans ärm upprifven till halfva sin längd. Han talade med svindlande brådska, nära att falla i både skratt och gråt — ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla skulle höra på. Hela tiden vände han sig rundt åt alla sidor som en sakförare på tinget.
— Skåda ville jag våra lagmän och kloktänkta, om våra barn en dag kunde födas ur litet regnvatten i en sked. De skulle sitta och tala ännu ädlare, ännu visare, ännu sannare, men torka ihop utan att längre orka höra sig själfva, än mindre hvarandra. De skulle säga: tag fram bräderna och spika våra kistor, så att vi ändtligen få komma till ro, ty så mycken torr ädelhet, visdom och sanning kan ändå ingen människa uthärda. Eller låt det också bli igen, som det var förut, låt dem komma emot oss igen, de försagda och förlägna kvinnorna med sin längtan efter kärlek… Så skulle det gå, broder, om vi en morgon när vi vaknade funno, att kvinnorna hade dött ut Vi skulle bli vänner igen, du och jag, vänner och såta bröder… och till sist hata ljudet af hvarandras steg…
