FOLKUNGATRÄDET
— Lindelöf, Lindelöf — hviskade han. — Du får inte smyga dig bort som en rymmerska. För hvem skulle du fly? Dag för dag skall jag följa dig till landamäret i hertigens ställe. Om nätterna skola herr Svantepolk och jag sofva på granriset och hålla vakt.
— Jag får då fortsatta min färd — frågade hon hastigt — Du, som befaller här i landet, är det du, som lofvar mig det?
— Ingenting, som du önskar, kan jag neka dig. Försök att tänka dig, att jag är en vän och frände, som för dig till klostret.
Hennes ögon krympte ihop och tindrade, och den spensliga gestalten reste sig från bänken med en stillsam glädje, som hade foten redan stått på klosterkyrkans grafhällar.
— O, hur lycklig skall jag inte kasta mig i de goda systrarnas armar! Hur skall jag inte där få smaka friden… friden, som vi så innerligt ropa efter, vi stackars betryckta människor. Hur lugnt skall inte doket kyla öfver pannan. Tänk, tänk, att väckas om nätterna af klockringning, att aldrig mer se världens ondska i sin närhet och att sista gången under ottesången få somna bort på halmen med det
