Den här sidan har korrekturlästs
FOLKUNGATRÄDET
förstår, att jag har brådtom. Jag skall ju följa min älskade.
Då böjde hon sig framåt, så att han fick trampa på hennes rygg, när han skulle stiga upp på hästen.
— Blif god mot henne, lekare — sade han, medan han red bort på den slingrande stigen.
Efter öfverståndna faror och strider började småningom sinnena att slå om i sorglöshet. Det var icke bara det sagda utan lika mycket det outsagda, som sjöng om sin glädje i det vackra vintervädret. Skratt och oskyldig lek skållade genom skogen. Nu var allt igen som den kvällen i den månljusa svalgången, och herr Svantepolk nickade segernöjd åt sina skyddslingar.
11. — II.161
