FOLKUNGATRÄDET
Det var ännu mörkt. Stjärnorna blänkte, och det klara och svala vädret gjorde de båda vandrarna glada. De mindes den föregående dagens färd som något oskyldigt och vackert och önskade, att det skulle bli en rad af sådana dagar ända till landamäret. De jollrade och småsjöngo som den bäck de följde, men deras osaliga kärlek växte bara dubbelt bakom de bekymmerslösa orden. Ingen kunde motsäga den andra. Hvad den ena ville, det ville strax också den andra. De läste alltid hvarandras tankar, fast de förställde sig med sin lek och låtsades både blinda och döfva.
De märkte, att snön blef djupare och tyngre och att vägen stupade. Slutligen var det icke längre någon väg, knappt en stig, ty de måste vädja för granar och stenblock, och bäcken störtade sig utför allt brantare hällar.
I gryningen kommo de ned till en liten gård, hvars landtliga skönhet ett ögonblick förstummade dem. De hade förut gått och gått utan att tänka på, att tiden led och att deras följe kunde oroas.
Ekar, oxlar och himmelshöga askar växte i en sådan yppighet, fast allt nu var klädt med rimfrost i stället för med löf, att där knappt
