FOLKUNGATRÄDET
lika klart om sin längtan till friden hos de goda systrarna, och ändå föreföll det henne, att allt, som Valdemar nyss hade inbillat trälen, var den naturliga och enkla sanningen.
Lågorna på härden ryckte sig från de sotiga bränderna och svingade sig hvinande upp i den höga luften öfver taköppningen. Fast hjärtat fortsatte att slå som en tung sten, fick hela hennes väsen eldens lätta vingar och genombäfvades af svallande glädje. Nunnekläderna vecklade in sig i Valdemars mantel, och han höll fram hennes fingrar öfver elden och värmde dem, när blodet drog sig från dem.
Trälen klarnade upp, när han såg, hur de flyttade ihop sig på bänken och knappt längre märkte honom.
— Så vill jag, att det skall vara! — sade han, men stod ännu och menade. — Hvad lön får jag, om jag nu hjälper er mot de hjärtlösa förföljarna? Jag är en utblottad stackare.
Hon for samman med en blick af återväckt besinning.
Valdemar tog knifven, som låg på bordet, och började sprätta af ett af spännena på hennes skor.
— Det är för sent nu — mumlade han.
