FOLKUNGATRÄDET
Nedslagna och oroliga började svennerna att duka bordet. De gingo tyst, ty när de skulle fylla bägaren framför henne, märkte de, att hon sof. Plötsligt spratt hon upp.
— Nu hör jag det! — sade hon och reste sig, och den hänryckta klangen i stämman var åter en ung nunnas.
Valdemar lade armen om hennes axlar.
— Hvad är det, du hör? — frågade han. — Det tunga lugnet i frustugan tog ifrån mig min drottning, skogen behöll Yrsa-lill och människofunder locka bort den enda, som jag verkligen har älskat.
— Nej, inte människofunder, Valdemar. Människofunderna har du lärt mig att trampa på… Men nu hör jag det! Ja, det var det, som jag under alla dessa dagar väntat på och längtat efter och fruktat. Ibland blef min längtan så stark, att jag knappt visste, hur jag skulle få timmarna att gå.
Hon pekade mot vindögat, där skinnluckan upplystes utifrån af ett svagt gulaktigt sken. Tärnorna öppnade luckan, och sjungande barnröster hördes från vägen. Det var en ung kvinna, som hade somnat i Gud och bars till grafven i sin hvita kista.
174
