FOLKUNGATRÄDET
anade också han, men hans tunga var lika bunden som hennes, och han skulle kunna ha talat tio gånger varmare till en annan alldeles obekant kvinna.
Hon anfölls af skärande samvetskval. Hvarför hade hon gått in i törnsnåret? Hade hon då verkligen inbillat sig, att det som började ur ingenting aldrig heller kunde bli något annat än ingenting? För första gången tänkte hon med ånger på systern. Hade hon då så alldeles glömt henne? Ja, under alla dessa dagar hade hon varit död för henne. Och nu stod hon där alldeles inpå henne som ett mörkt öde, mot hvilket hon icke hade någon makt. Hon nästan skrek till, medan hon drog sig baklänges utefter väggen.
— Valdemar — hviskade hon — du skall sätta dig här på bänken. Hvad natten är stjärnfager och hög, Valdemar! Du skall sätta dig här… bara för en stund… så att jag får gå ned med tärnorna och lämna en skärf åt fattigbarnen i likföljet. Sedan kommer jag tillbaka.
Han nickade och satte sig ned, fast han mycket väl förstod, att hon icke skulle komma.
176
