FOLKUNGATRÄDET
Han såg icke efter henne, fast han hörde, hur hästarna leddes upp till porten och att bara hans egna män stannade kvar.
Herr Svantepolk kom fram och kastade sin handske midt i hans bröst.
— Jag uppsäger dig tro och lofven, konung! — ropade han. — Så länge jungfrun var kvar, fann jag det höfviskt att tiga. Men allt hvad jag har lärt dig om kärlekens rätta väsen, har du kränkt Därför sitter du nu olycklig. Lef väl. Du är ingen rätt riddare, och Svantepolk Knutsson kan inte längre tjäna dig. Min väg går till Nyköpingshus.
Men de andra männen samlades omkring bänken och Karl Algotssons ljusa ögon blänkte som blåaktiga mjölkdroppar i det rödbruna ansiktet. Han sparkade till bränderna på spisen, så att glöden stänkte öfver plankorna.
— Jag önskar, att det brunne ned, hela nästet! Sorg pryder dig inte, herre. Vakta er nu för kung Valdemar, ni kvinnor i Sveriges land! Småsvenner, hvar ha ni hans röda hatt med tofsar och hans kedjor med silfverfalkarna och allt, som en kung behöfver, när han skall ut på äfventyr? Dåliga svenner, som inte tänka på att medföra sådant Se här, Valdemar.
