FOLKUNGATRÄDET
På det sättet förgick mer än en hel vecka. Ibland såg han ryttare återvända, som drottningen hade skickat ut för att speja på Valdemars långsamma färd. Väktarna berättade för hvarann, att det var slut med sömnen i drottningens sofstuga och att hennes steg kunde höras hela nätterna. Hon hade slutat både att äta och att kläda af sig. En tärna, som lyssnat vid dörren, hade hört henne utbrista: — Så länge jag hade honom, förstod jag inte, att det var honom, som jag älskade, men nu vet jag det! — En annan tärna hade sett henne rycka af sig fingerguldet och trampa på det och hört henne säga: — Hvarför smyckar jag mig med guld? Jag trodde också på min syster som på guld.
Hon hade också ett bröstspänne med en ametist. När hon höll upp den mot solen, tyckte hon sig se inne i stenen en liten maninna, som dansade och fröjdade sig åt ljuset. Tärnorna brukade få komma fram och se på.
— Hur kan den lilla danserskan vara så glad? sade nu drottningen och skickade tärnorna med bröstspännet till gårdssmeden för att han skulle slå sönder det.
En morgon kom hon ned i tjufkällaren,
182
