FOLKUNGATRÄDET
men på de få dagarna hade hon blifvit så förändrad, att väktarna i förstone voro nära att taga henne för någon af trälinnorna. Kläderna hängde vårdslöst halföppna, den ena skon var sönderbrusten, och det nedfallna håret föreföll okammadt och hopsnärjdt och hade liksom mist både färg och glans. Hon gick tungt och stödde sig på en käpp.
Då hon kom ned för de hala trappstegen, som vållade henne lika mycket besvär, som hade hon redan varit till åren, ställde hon sig nyfiket framför buren. Först granskade hon noga den fångnas ansikte och gestalt från hufvudet till fötterna. Sedan blef hon stående och tycktes grubbla på något.
— Gråter och kvider hon aldrig? — frågade hon, ty det, som förvånade henne, var att Yrsa-lill satt med ögonen slutna.
Väktarna nekade till att ha hört någon klagan.
— Vrider hon aldrig händerna? Går hon inte ångestfullt af och an på jämspjälorna? Det brukar ju till och med ett vildt djur, när det inspärras.
Väktarna nekade ännu en gång.
Då gaf hon buren ett hårdt slag med
