FOLKUNGATRÄDET
käppen, så att Yrsa-lill spratt till och öppnade ögonen.
— Du har det godt, du vallkulla, bättre än jag — sade hon med ett främmande och elakt löje. — Jag kom annars inte hit ned för att pina dig. De första dagarna kunde jag nog haft lust därtill, men sedan ha mina budbärare skaffat mig annat att grubbla på. Jag tänkte bara, att det skulle trösta mig att se en annan, som led och sörjde ännu djupare än jag… Jag tror, att om du hade gjort det, skulle jag nu ha velat hjälpa dig och själf haft hjälp däraf.
— Är du inte den goda drottningen? — frågade Yrsa-lill sakta. — Inte talade du förr så, då du mötte någon af oss på vägarna.
— Det är lättare att tala vackert i lyckans dagar än att fortsätta därmed också i olyckans.
Yrsa-lill satt med ryggen och nacken mot jämspjälorna och fötterna rakt utsträckta. Armarna lågo nedsjunkna utefter sidorna med öppna och tomma händer.
— Nåväl, drottning — sade hon. — Tiden blir mig lång.
— Kan du sömma?
184
