FOLKUNGATRÄDET
Men det varade endast ett ögonblick, ty ljuset var för skärande klart. Det blef hastigt mörkt omkring henne, och hon gled ned innanför järnspjälorna i den djupaste vanmakt.
Ormarna, som kände värmen från hennes kropp, lyfte dåsigt sina hufvud och slickade i luften med tungorna. Sedan drogo de ännu hårdare åt på knutarna, men löste dem igen och hela nystanet rörde sig. Ett par af de största sträckte ut sig till sin fulla längd, liksom gäspande, och runno tröga och valna in mellan vecken i kläderna och i hennes ärmar. Om hon det minsta hade rört på ett finger eller en arm, skulle de ha huggit, men hon låg lika liflöst orörlig.
Gistre stod i dörren och vågade knappt tigga vaktfogden om misskund för att icke hans röst skulle väcka henne. Det båtade heller icke att nu rycka upp dörren, ty ormarna skulle ändå hellre stanna i värmen, där de voro. Och faran skulle ha blifvit ännu större, om någon försökt att draga ut henne ur buren. Allt fler och fler af ormarna rätade på sig och började leta sig in mellan kläderna.
Han knöt de starka händerna utan att kunna hjälpa henne, och det glimtade i hans ögon.
186
