FOLKUNGATRÄDET
kläderna och ringlade sig ned i mjölken. De trögaste, som ännu lågo hoprullade i ett nystan, sparkade han själf ned. Väktarna hade glömt att taga nyckeln med sig, så att han utan hinder kom in i buren. Marken under spjälorna krälade af skållade ormar, men han böjde sig in och hviskade:
— Yrsa-lill, det är jag, och jag kommer för att rädda dig, om du vill följa mig och för alltid bli min. Svara, att du vill det!
Men hon svarade icke utan låg i samma dödsliknande orörlighet. Han skakade på henne, men hufvudet föll viljelöst åt sidan. Då lyfte han försiktigt upp henne och bar henne till kälken. Han kände, att hennes hjärta slog lugnt och fast.
Som snön hade isat sig efter solbärgningen, behöfde han icke frukta, att medarna skulle lämna några spår. Han vek genast af från vägen utåt fältet, helt på måfå utan att ännu veta hvart. Han var nära att glömma de gömda smyckena, som skulle bygga hennes hem, men så kom han ihåg dem och stannade vid ladan. Väktarna hade dock ännu en gång varit där och hittat och tömt hornet, fast de sedan kastat det åt sidan som något värdelöst.
