FOLKUNGATRÄDET
klart silfver. Och svärdet, det tunga, stora svärdet! Två egg hade det, en mot de fattigas förtryckare, en mot kvinnornas och de svagas förföljare, båda till bäfvan. Hur lyftes det icke mot solen och synades, så att ingen rost fick äta sig fast i det skinande stålet.
Magnus log, då han tänkte på broderns ord om den unkna luften i ett hus utan kvinnor. Han steg just in i det lilla kapell, som gränsade till sofstugan och där han förvarade det heliga svärdet Gråne. Det låg på altaret, och när småsvennerna ibland stulo sig till att få trycka örat mot stålet, trodde de sig höra ett brus af väntande bragders vapendån. Hvar morgon, när han stängde in sig med sin biktfader i kapellet, sade de : — Nu pröfvar Magnus, om han ännu har samvetet så rent, att han kan lägga handen på svärdet, utan att det faller till aska.
Dominikanerbrodern Martinus från Skeninge var ännu hans biktfader. För att betunga sina egna steg, så att han icke skulle vandra sina dagar alltför tätt framåt, bar munken tunga järnbeslagna sulor under sandalerna. Sinnligheten brann i hans unga blod och att släcka den i smärta var för honom den största sällhet. Han
